Bockstensmannen/snövit och de sju dvärgarna

Jag var på min dagliga morgonpromenad i skogen, det var oerhört varmt ute. Solen sken och fåglarna kvittrade vackert. Jag var ovanligt glad idag eftersom jag fått ett par nya tofflor av min granne, som var den rikaste och mest godhjärtade jag kände. 

Plötsligt kom det fram en liten flicka i röd luva på stigen.

-       - Hej, sade jag glatt med min vänligaste röst.

-       - Hej, sade flickan, med minst lika glad röst.

-       - Vad gör du ute så här tidigt på morgonen, frågade jag.

-       - Jag ska till min mormor, hon är sjuk och mamma sa att jag skulle ge henne något gott att äta.

-       - Jaha, duktig liten flicka, ha så kul då, sa jag och skuttade iväg.

Jag fortsatte att galoppera på stigen ända tills jag kom fram till ett litet hus. Jag knackade på för att fråga efter lite mat och vatten. Dörren öppnades av en liten och kortväxt man som stirrade ilsket på mig.

-   Jaha, hur vad det här då? Sa den kortväxta mannen, men konstig röst.

-  Jo jag skulle bara fråga om lite…

-  Försök inte lura oss! Jag vet att du är den onda drottningen i förklädnad som försöker döda Snövit.

-  Nej, jag skulle bara fråga om lite vatten och mat, sa jag försiktigt. Då ropade mannen:

-  Grabbar vi har fått besök! Då kom det fram sex kortväxta män till som såg ännu argare ut.

-  Attack! Skrek allihop och rusade mot mig. Jag började springa mot stigen jag kommit ifrån, men såg en ny stig som ledde mot torpet, jag sprang in på den. De sju dvärgarna fortsatte jaga mig, jag hade aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.

Men då såg jag något som skymtade i skogsbrynet, det var något rosa. När jag sprungit en bit till såg jag vad det var. Det var ett slott med igenvuxna portar. Jag bankade på dörren och skrek,

-  Släpp in mig!

Då försvann de gräsliga ifrån väggarna och jag kunde öppna porten. Jag sprang in genom porten och ställde ett stort hölass framför den så inte de ilska dvärgarna skulle komma in. När jag kommit in i slottet var det som att alla sov. Det hördes inte ett enda knäpp förutom dvärgarna som bankade på dörren och skrek efter mig.  Jag sprang upp i ett slottstorn och hittade en dörr där det satt en lapp. Där stod, Ett rum du aldrig sett förut. Hum, tänkte jag, det här kan bli spännande. Jag steg in i rummet och såg då en vacker dam med rosa klänning och prinsesskrona på huvudet. Jag fattar, det är som i Törnrosa, tänkte jag och klev fram och gav prinsessan en puss på munnen. Då vaknade prinsessan och sa förskräckt,

-                     - Men du är ju inte prinsen! Sen drämde hon till mig.

-                     - Men det är ju en kränkning, sa jag.

Då blev hon ännu argare och kallade på vakterna. Jag blev skraj, även om jag visste att alla i slottet sov. Jag hoppade ut genom ett fönster och nu hade jag både en hel vaktstyrka och sju dvärgar efter mig. 

Jag sprang och sprang ännu fortare än när dvärgarna jagat mig till jag kom till ett väldigt högt torn. Jag tror aldrig jag har sett ett högre torn förut. Jag sprang fram till tornet och hittade som ett rep som hängde ut från ett fönster. Jag klättrade upp på repet och in genom fönstret. Där inne stod en flicka med väldigt långt hår och med en stekpanna i handen. Hon kom fram till mig och sa,

-                    - Vem är du?

-                    - God dag min vackra mö. Jag heter Gunnar och kommer ifrån Varberg, sa jag.

-                    - Jag känner inte dig. Varför kommer du hit och vad vill du mig? Undrade hon.

-                    - Jag vill dig inget illa, jag kommer hit för att jag blivit jagad hit av sju kortväxta män och en hel           vaktstyrka från slottet.

-                   - Så du är alltså en tjuv? Frågade hon med mystisk röst.

-                   - Nej, nej såklart jag icke är. Men jag råkade kyssa en prinsessa som blev väldigt aggressiv för detta.

-                   - Jag tror faktiskt inte riktigt på dig, sa hon och drämde till mig med stekpannan.

När jag vaknade var jag i ett vitt land, allt var vitt förutom ett par människor som så klart var hudfärgade.

-                     - Hallå, sa jag, jag söker min granne som heter Karl. Vet ni var han befinner sig?

-                     - Nej, det vet vi inte, men vi vet var du är.

-                    - Var? Frågade jag med nyfiken röst.

-                    - Du är i himmelriket, vi vet icke vad som hänt dig men vi kan kolla i min magiska kristallkula.

-                   - Okej, sa jag och följde efter det som skulle likna en ängel.

När vi kom till hans ”änglahus” så fick jag se min strålande dag. Från det att jag var jätteglad för mina nya tofflor till dess Rapunzel pålade mig för att jag inte skulle gå igen.

-                    - Okej, sa jag, tack för hjälpen.

-                   - Det var så lite så. Du behöver inte vara ledsen, jag vet hur det känns att vara ny. Du kommer säkert att trivas.

Detta var historien om Gunnar/Snövit och de sju dvärgarna.

Slut!

Av Bella